Jag gick längs en gata i en småstad (en liten by). Det var kväll och asfalten var fuktig av regn. Gatlyktorna lyste upp vägen med sitt gula ljus. Jag kunde se hela stadens huvudgata framför mig. Det var tomt på folk, och affärerna hade stängt. Ett stenkast bort stod två unga tjejer (jenter) mitt i vägen (det var ingen trafik, och utgjorde ingen fara). De hukade sig över något. När jag kom närmre såg jag att det var en död grävling. Lite märkligt, tänkte jag, i och med att det var mitt i stan (byn), men tänkte inte mer på det. Jag kom längre in i staden och närmade mig en vägkorsning, och upptäckte på vägen dit att det låg två grävlingar till på vägen framför mig. Det måste ha varit en familj, tänkte jag.

Klassisk musik med mörka toner började i bakgrunden till sceneriet. När jag kom fram till korsningen upptäckte jag att det låg döda grävlingar utplacerade längs hela huvudgatan som vägmärken. "Det måste vara någon som placerat dem där som en protest, för att visa stadsborna vilken förödelse de lämnar bakom sig när de ger sig ut på vägarna i sina bilar", tänkte jag. Plötsligt upptäckte jag att en av grävlingarna rörde på sig, och när jag höjde blicken såg jag att hela staden var full av grävlingar som letade mat i soporna, och gick fram och tillbaka mellan de stängda affärerna. De var helgråa och stora som brunbjörnar i tonåren. Nu kom jag till tredje gradens insikt, och sade till mig själv: "Det här är en dröm". Musiken var kvar och intensifierades, men utan att vara så tung som innan. Jag gjorde som jag brukar och tittade på mina händer; i min vänstra handflata låg en grön lins (en sådan man äter) och det var som om handen var omsluten av en osynlig optisk lins, som ett fält som gjorde att dess form ändrade sig medan jag tittade på den.

Jag såg mig omkring och funderade på vad jag skulle göra. Jag lade märke till att jag var mycket lugnare (roligare) än senast. "Jag gör som det står i boken", tänkte jag och beslöt mig för att flyga. Jag hukade mig ner och tog i med lårmusklerna för full kraft och hoppade upp i den mörka stjärnfyllda himlen. Jag hann se stjärnorna omsluta mig, men allt förvandlades till en mörk rymd. Jag provade att snurra och kände g-kraften i armarna, som jag har gjort förr för att hålla mig kvar i en dröm, men snart märkte jag att jag låg med slutna ögon i min säng.

Jag gick i småländska höglandet (det smålendske høylandet ligger i Sør-Sverige for er som ikke vet) med min vän och tittade på gamla torp. Vi hade det verkligen trevligt och hade ett mycket intressant samtal. Vi gick förbi ett torp där en präst hade bott. Det var nu en hönsgård. Min far hade sagt till mig tidigare att han hade varit där som pojke och mjölkat prästfamiljens ko i utbyte mot en liten peng. Efter att ha gått förbi några torp till och en vacker äng, med utsikt över fantastiska dalar och granskog, gick vi ned för en ås in i en frodig lövskog. Där stod ett ombyggt rött torp med vackert utformade fönsterramar. Jag gnodde upp mina gamla rostiga arkitekturkunskaper och daterade ändringarna av torpet till tidigt 1900-tal i nationalromantikens period med mycket "snickarglädje". Jag började babbla på om arkitekturen, mest för att se hur mycket jag kom ihåg, och min väns intresse var ljummet. En liten grupp japanska turister gick över en liten viadukt bredvid huset som jag studerade.

Grusvägen vi gick på började luta uppåt, och vid sidan om gångvägen var en bredare grusväg för bilar. Det var en vacker skog som var i grönskans början i sen vår. Solen trängde stundom genom molnen och det blåste varmt och friskt. Marken och skogen var lite våt efter ett regn. Jag kände en skön känsla och var så glad att jag gick där med min vän. Hon påbörjade ett inlägg i vårt samtal då jag såg en person i orange skrud som stod och tänkte intensivt i diket på andra sidan grusvägen, men jag brydde mig inte om honom. Men då kom jag på att jag ju skulle se på mina händer (en rutin jag lagt in när jag är vaken), och allt gick upp för mig: det var en dröm.

Jag såg mig omkring, först till vänster, sedan till höger, och beundrade all skönhet och den underbara känslan som kommit över mig. När jag väl insåg att det var en dröm blev det ännu intensivare och verklighetskänslan var så stark att jag lika gärna skulle kunna varit vaken. Då jag insåg att min vän inte var där på riktigt, utan bara en del av min dröm, slutade jag lyssna på vad som sades. Jag nästan skrek: "Det är en dröm!". Sedan blev jag genast upprymd och tänkte att det var bäst att ta tillfället i akt och göra så mycket som möjligt innan jag vaknar, och började springa. Jag lyfte en meter från marken, men i samma stund blev allt svart. Nu fick jag en andra insikt: jag måste hålla mig lugn! Men jag hade redan blivit för upphetsad och upprymd, och jag började successivt att hamna mer i min säng än att vara i skogen.

P.S.
Sensmoral: Rolig! Rolig!